hem från jobbet. Känner mig nästan utvilad. A har sovit hela natten. Det måste vara första gången på ett år. Hon är så duktig...och frisk. För en gång skull. Livets berg-o dalbana har förlorat lite av sina dalar medan topparna finns kvar..härligt.

A. verkar må super, ak likaså....vad händer härnäst?

D. är go, men inte förestående.

"För hon har blommor i sitt hår som bara jag kan se. Hon har sagt det självjag har har hört det själv att hon vill ha mig, mitt liv i sitt liv. Ingenting känns komplicerat, ingeting känns svårt, för hon har blommor i sitt hår...."

Jag kände för att slänga radion i väggen. Vilket jävla skitsnack. Finns det något mer komplicerat?

- Jag får panik....hon bara gråter o gråter." Jag hör hennes gråt  i bakgrunden. Det gör ont i hjärtat.

"Kan du inte komma hit med näsdropparna?" Jag tittar på klockan. 22.45 Jag tänker....

"Har hon gråtit länge?" Frågar jag.

"Jag står inte ut....kan hon aldrig bli riktigt frisk."

"Hostar hon?"

"Ja, så man blir tokig...."

"Jag kommer....." Jag känner mig som en hjälte, en räddare i nöden, men jag vet att jag kommer att ångra mitt beslut, men jag hade inget alternativ. Jag klarar inte av hennes gråt. Upp ur sängen, hitta dropparna, alvedon, klä på mig, sätta på skorna o iväg. Under den korta promenaden känns det bra. Jag känner mig behövd. När jag kommer fram knackar jag försiktigt på dörren. Jag hör gråten där inne, det är ingen vanlig gråt, det är mycket mer än så. Hon öppnar med A. i famnen. Jag tar henne direkt och försöker trösta, men kommer ingenstans. Vi går till sängen. Jag försöker lugna henne med mina ord, jag försöker få henne på andra tankar, jag försöker flytta fokus. "Vill du ha välling? Ska vi läsa bok?" Hon blir lite lugnare. Jag försöker krama henne, men hon blir bara mer förbannad. Jag tar fram näsdropparna och förklarar att detta kommer att göra det lättare att andas. Hon vägrar.

Med hjälp av AK lyckas vi spraya näsan. Sen blir det återigen lite lugnare. "Varför sover hon inte som andra barn?" frågar sig AK.

"Jag vet inte....men hon alla barn sover väl inte hela natten." Jag känner en oro för att vår separation påverkat henne. Har vi gjort fel? Skulle vi varit tydligare? Jag ville bara skydda henne, få henne att tro att det inte kommer att bli någon skillnad. Det kanske var fel? Frågorna hopas.....

Jag lägger mig ner med A. Nu är hon nästan tyst. "Ska du ha välling?" Hon nickar.

Jag går till köket, jag hittar utan problem. Det var här vi bodde. Hon och jag. Och A. Jag gör i ordning vällingen med van hand och går tillbaka till sovrummet. Hon är lugn nu. sover nästan. Hon dricker lite välling, men börjar nästan genast att hosta. Denna jävla hosta...

Hon dricker lite mer, vi lägger oss ner. Jag håller hennes ena hand. Vi ligger så i några minuter. Sen kommer det. Kräket. Eller hostan och med hostan, kräket. All välling kommer upp. Jag försöker fånga det i handen, men det mesta hamnar i sängen. Jag ropar till AK. Hon kommer med en handduk....A. börjar gråta igen. Hon kastar upp två gånger till. Och båda gångerna i sängen. Vi orkar inte byta sängkläder...utan vi lägger oss ner på handukarna. Hon är riktigt trött nu....efter några minuter så somnar hon faktiskt. Jag håller hennes hand.

Det känns så konstigt att vara där. Det är inte mitt hem längre, men det finns en trygghet kvar. En vana. Men vi var inte lyckliga. Hon frågar om jag vill sova över. Frågan känns jobbig och bekräftande. Hon tycker om att vara med mig, hon behöver mig, men efter allt som varit är det ångestladdat. Jag svarar att jag måste gå. Här får man ju ändå inte sova. Jag försöker svara så oberört som möjligt. Som om det inte berör mig ett dugg. Som om jag för länge sedan gått vidare....Jag kliver upp ur sängen. Jag säger godnatt o går mot hallen. På vägen hem är känslorna blandade. 

Jag somnar inte den natten....     

När jag läste om romanen "saker som min sambo och jag tyckte olika om" fick jag ny inspiration. Boken bygger på en blogg från 2005 som handlade om hur svårt det kan vara att leva ihop. Bloggen hade många besökare....och mynnade slutligen ut i en bok.

Mitt liv har inte stagnerat, det är fullt av betraktelser och berg- och dalbanor. Det blir inte lugnt....samtidigt finns det en rädsla för stagnation. Insikterna kommer inte lika frekvent nu som då, för ett år sedan, men fortfarande händer det stora saker i mitt inre.

Vi bråkar inte...vi umgås, men inte som vänner och inte som älskare. Vi är någonstans emellan. Det är inte bra, men det är som en seg sörja, två steg framåt och ett steg tillbaka...

men det går att älska. Det finns spärrar överallt, men det är "bara" att ge järnet. Inget att förlora....jo, det är klart det är. Man kan bli sårad. Ack, hemska tanke, men fördelarna är större än allt annat tillsammans...

våga lev

Är det min Hollywood-fantasi som jag spelar upp i mitt inre? Jag har aldrig känt såhär förut...jag är i underläge o det känns fasansfullt, men samtidigt häftigt. Hon hör inte av sig. Vad ska jag tro? Ska jag våga tro på oss? Det känns inte som någon uppoffring, det känns inte som att jag försakar något, det känns inte som att jag måste ta ett beslut. Beslutet är redan fattat av mitt hjärta. Jag faller handlöst...Det är enkelt o samtidigt det svåraste jag gjort, men jag vet att jag gör rätt.

Jag följer min känsla o kanske kommer jag att kraschlanda med ett naket hjärtat . Det kommer att göra ont, men det kommer att gå över...nu slipper jag sitta där o ångra något. Jag kommer förmodligen att ångra mitt "beslut" när jag väl kraschar, men aldrig senare när jag kommit igenom det. Jag känner mig stolt. Jag vågar, jag är modigare än någonsin....jag faller...

En ganska bra dag. Har känt mig väldigt social o trygg. Har jobbat effektivt o pratat med chefen om ett eve jobbyte.

Att livet kan pendla så är fascinerande. Jag var så stabil tidigare, eller stabil är ett positivt ord o det känns mkt bättre nu när livet är på riktigt. Då var det på låtsas. Ingenting fick komma nära, livet skulle börja sen...då skulle allt bli bra.

Hoppas fortfarande på oss. Jag hör historier om par som satsat igen o lyckats, men det känns som om redan gått alldeles för långt. Hon har bränt bron o gått vidare...går det att bygga en ny. Jag ska ge det en sista chans....men jag vet inte hur..

Jag springer o springer, men är helt trött. Jag vill bara komma fram. Jag vet äntligen var jag är på väg, men målet förflyttar sig hela tiden. Och ibland fastnar jag i sörjan, utan att komma vidare. Hon berör mig, hon är mig, hon styr mig fortfarande. Jag försöker komma loss o börja springa igen, men jag är alldeles för trött.

Tankarna på henne gör mig trött, jag är spyless på de, men det fortsätter envetet surra som en mygga när man ska sova. Det går bättre o bättre, men jag kanske bara blockerar, jag kanske bara stänger av. Har jag då kommit någonstans? Eller finns allt kvar? Hur fan glömmer man vad man gjort, hur kunde jag vara så jävla blind, jag gjorde mitt bästa, eller gjorde jag det, varför älskade jag henne inte när jag hade chansen....

Ibland kan det fortfarande göra ont att tänka tillbaka....hur jag såg på henne, hur jag behandlade henne, hur jag ignorerade henne. Hon älskade mig till döds...jag var hennes allt för ett tag. Nu är det över. Jag önskar ibland att jag fick göra saker o ting annorlunda, att jag kunde vrida tillbaka tiden, men samtidig är jag plågsamt medveten om att ånger inte löser något. Jag kunde inte agerat annorlunda då. Jag gjorde mitt bästa...med mina förutsättningar...

Nu skulle jag kunna offra min högra hand för hennes kärlek...men den är borta för evigt. Det känner jag o det kanske är det bästa, men ibland vet jag inte. Ibland kan jag se oss tillsammans hur lyckliga som helst. Med dessa nya förutsättningar...

Det kommer aldrig att ske....